Vila i frid kaveri rakas.

För drygt en vecka sedan gick min absolut första och bästa vänner här i livet bort alldeles för tidigt. Jag kan fortfarande inte tro det är sant..vill liksom inte att det ska vara sant.

När jag vaknade förra tisdagen så kände jag att något dåligt kommer att hända.
Efter lunchen gick jag ner i radiovillan, tog en kopp kaffe och satte mig ner för att kolla facebook lite snabbt av gammal vana. Det första jag såg var då att en av våra gemensamma vänner skrivit "Vila i frid bror<3" på din logg.
Jag blev tyst..förstod inte riktigt.
Ringde pappa för att kolla om han hört något om vad som hänt dig.
Nej, han visste inte, han ringde din far och jag ringde sedan upp pappa igen efter en stund.

Du hade somnat in den morgonen. Jag ville inte tro det var sant.
Tårarna rann och jag ville bara skrika rätt ut för att det gjorde så ont i hjärtat.
Pappa sa att de tagit dig till Uppsala för att kolla upp en massa..den första bilden jag fick upp i huvet var då vi var och hälsade på dig i Uppsala då du låg i koma och vi visste att du skulle vakna upp inom en snar framtid.
Men nu var det en annan sak, jag såg dig framför mig..att du låg där utan alla slangar och apparater och visste att du aldrig kommer att vakna upp igen. Det gör så ont i mig.
Tårarna rinner även i skrivande stund och det är inte förrän nu jag orkar skriva detta.

Jag vet att hur mycket jag än gråter, önskar och vill att du ska komma tillbaka så kommer det aldrig hjälpa, du kommer aldrig att komma tillbaka och jag kommer aldrig att få se dig igen.
Du har lämnat denna jord alldeles för tidigt och för alltid.
Det är inte rättvist.

Men någonstans där högt bland molnen sitter du och tittar ned på oss.
Vänner, familj, fiender och alla andra som kommit och gått i ditt liv.
Ser allt tok vi gör och hur mycket vi saknar dig..och som sagt: hur mycket vi gråter, saknar och älskar dig och önskar att detta inte skulle hänt så kommer du inte tillbaka till denna jord.
Det kommer alltid finnas något som påminner mig om tiden då du var vid liv.
Men du lever kvar i mitt hjärtan tills vi ses igen en vacker dag.

Det har varit en tuff vecka och den 17:de är det dags för din begravning vilket kommer bli ännu tuffare. Det är liksom då jag kommer inse att du aldrig kommer tillbaka.

Just nu sitter jag och resten av "gamla klassen" och pratar blommor till din begravning och om vi ska skänka pengarna som bli över från de vi samlar in till någon forskningsfond eller liknande.

Det kommer bli bra oavsett hur vi gör och det kommer bli en fin begravning för dig.
Jag ska leta fram en bild på dig/oss som små och ta med.

Minns fortfarande när jag som liten kom till dagmamman om mornarna och du blev sur och knuffade mig för att jag kanske tagit din plats lite och var ny.
Men efter ett tag förvandlades de där knuffarna till kramar så fort jag kom innanför dörren.

Minns när vi åkte pulka "i den stora backen" varje vinter och hur vi lekte hemma hos dig på vardagsrums golvet med den där bilsaken och den stora och den lilla gossehunden, du ville alltid ha den stora..det ville så klart jag med. Men vi turades om.

Minns när vi var mitt uppe i allt lekande och stojande och din mor eller far sa åt oss att komma in i köket för att äta bullar och dricka hallonsoda.

Det här är bara några få saker av de minnen jag har av dig och det jag inte minns sen vi var små finns på film och kort vilket jag kommer att ha med mig livet ut.
Jag hoppas att du har det bra, vart du än är och vad du än gör.
Ljuset på bordet bredvid mig är tänt för dig även idag och jag tänker på dig var dag och natt.

Du var och förblir en mycket älskad person med en speciell plats i mitt hjärta för alltid.
Jag tänker, älskar och saknar dig Marko.
Vila i frid kaveri rakas.<3